Det började som en svag viskning. Eller var det ett avlägset rop från en annan plats, en annan dimension av mitt medvetande?
Välkommen till en blogg om Natten, ett kommande verk som framförs av Saga Björling och mig, Magnus Bergman. Här får ni ta del av tankar om verket och själva skapande-processen av Natten, som i sin helhet även kommer att bestå av en film - en helhetsupplevelse som sakta smyger sig på.
Det är december 2014 och min dotter Alva har precis fötts. Jag sitter i decembermörkret, vid pianot framför brasan, och försiktigt, trevande blandas några ackord med textraderna:
"Röster i kaos ekar förgäves. Drunknar i blodrött vatten. Du är nära, men jag ser dig inte…"
Någonting tränger sig på mig. Det är spännande, men också aning skrämmande. Jag vill gå in genom den porten och tränga allt djupare in i mörkret. För det är ett mörker jag ser, en kuslig framtidsvision.
Det blir jul och jag fokuserar mest på min roll som nybliven pappa. Det är en överväldigande tid, på många sätt. Livet flyter sakta på i en angenäm bebisbubbla. Men rösterna ger sig inte. Ibland överrumplar de mig om natten, ibland på promenader. Jag verkar inte komma undan. De fortsätter:
"Röster i kör sjunger av längtan, drunknar i rädslor för det som ska komma…"
Vad är det för monster som vill åt mig? – Det börjar nästan bli otäckt det här, tänker jag och försöker än en gång fokusera på vardagens små sysslor. Det går bra… i några dagar. Ropen från Atlantis och skriken från Mordor (eller var de nu kommer ifrån) blir allt högre. Nu börjar musiken också ta form och jag leds djupare in i… ja, är det mitt medvetande eller någon annans? Ett kollektivt medvetande? Andar från förfäder talar om vägar vi inte borde välja. Dörrar som sedan länge varit förseglade av en anledning. Någon vill bespara oss lidanden som en gång tagit plats i en annan tid och ett annat rum. En isande känsla av att historien ständigt upprepas.
Paradoxalt nog infinner sig samtidigt en känsla av hopp inom mig. Lite som när allt är förlorat och det finns inget mer att backa tillbaka mot. Som att ljuset ligger framför oss. Även den längsta natt övergår slutligen i dag.
"Vandring i natten. Hud mot hårt regn. Långt bort ekar skratten. Det känns tomt…"
Välkommen till en blogg om Natten, ett kommande verk som framförs av Saga Björling och mig, Magnus Bergman. Här får ni ta del av tankar om verket och själva skapande-processen av Natten, som i sin helhet även kommer att bestå av en film - en helhetsupplevelse som sakta smyger sig på.
Det är december 2014 och min dotter Alva har precis fötts. Jag sitter i decembermörkret, vid pianot framför brasan, och försiktigt, trevande blandas några ackord med textraderna:
"Röster i kaos ekar förgäves. Drunknar i blodrött vatten. Du är nära, men jag ser dig inte…"
Någonting tränger sig på mig. Det är spännande, men också aning skrämmande. Jag vill gå in genom den porten och tränga allt djupare in i mörkret. För det är ett mörker jag ser, en kuslig framtidsvision.
Det blir jul och jag fokuserar mest på min roll som nybliven pappa. Det är en överväldigande tid, på många sätt. Livet flyter sakta på i en angenäm bebisbubbla. Men rösterna ger sig inte. Ibland överrumplar de mig om natten, ibland på promenader. Jag verkar inte komma undan. De fortsätter:
"Röster i kör sjunger av längtan, drunknar i rädslor för det som ska komma…"
Vad är det för monster som vill åt mig? – Det börjar nästan bli otäckt det här, tänker jag och försöker än en gång fokusera på vardagens små sysslor. Det går bra… i några dagar. Ropen från Atlantis och skriken från Mordor (eller var de nu kommer ifrån) blir allt högre. Nu börjar musiken också ta form och jag leds djupare in i… ja, är det mitt medvetande eller någon annans? Ett kollektivt medvetande? Andar från förfäder talar om vägar vi inte borde välja. Dörrar som sedan länge varit förseglade av en anledning. Någon vill bespara oss lidanden som en gång tagit plats i en annan tid och ett annat rum. En isande känsla av att historien ständigt upprepas.
Paradoxalt nog infinner sig samtidigt en känsla av hopp inom mig. Lite som när allt är förlorat och det finns inget mer att backa tillbaka mot. Som att ljuset ligger framför oss. Även den längsta natt övergår slutligen i dag.
"Vandring i natten. Hud mot hårt regn. Långt bort ekar skratten. Det känns tomt…"